De Glömda Barnen

Här kommer ett inlägg som är ungefär en månad gammalt

Emma med stenhjärtat har blivit känslig. Mycket är nog tack vare Henric, han har skrapat bort lite sten på ytan av mitt hjärta och fram kom det känslor och nått mjukt. Typ. I torsdags fick jag veta att det skulle hållas en liten kurs i missionskyrkan på fredagen. Det skulle handla om De Glömda Barnen och det var främst arvikas förskolelärare som var inbjudna. Jag tyckte det lät jätteintressant och hon som anordnade det sa att jag gärna fick hoppa på. Lätt! för 100 kr skulle jag få mat, ett kursintyg och föreläsningar om något jag brinner för - barn som växer upp i familjer där något står emellan barnet och dess föräldrar.
Det som står emellan kan vara missbruk av något, våld, sexuella övergrepp, fysiska eller psykiska begränsningar eller brister hos en eller båda föräldrarna, intellektuella begränsningar, arbete som prioriteras framför barnet, nyfattigdom osv. Det är exempel på orsaker som kan göra att en eller båda föräldrarna inte känslomässigt knyter an till sina barn. En förälders främsta och största uppgift är att älska sitt barn, oavsett vad. Ni anar inte hur många barn som saknar den kärleken!
* * *
Sånt här berör mig så mkt att jag täknt ge upp musiken ett år. Jag tar förhoppningsvis studieuppehåll från musiklärarutbildningen till hösten, för att gå en folkislinje med inriktning på socialt arbete. Då får jag ägna mig åt utsatta människor, missbrukare, fängelser osv.
I Ingesundsbubblan blir jag hjärntvättad med att det enda som gäller och är något värt, är att bli så frän som möjligt på att spela/sjunga. Frågan är vad det är jag vill med mitt musikläraryrke. Vill jag att mina elever blir imponerade av att jag är superfrän på att spela/sjunga? Eller vill jag använda musiken för att nå struliga elever som kanske inte har det så lätt i och/eller utanför skolan? Det är den lilla MVG-frågan...

Hinsebershäxan

Efter tio må tillhöra arbetslös-tv, men ack så bra det är!
Jag ska ner till Bokia och köpa massa pärmar och organisera mina noter och mitt liv. Men dessutom hoppas jag att boken Hinsebergshäxan finns så jag kan köpa den. Ett reportage i Efter tio handlade om Lillemor aka Hinsebergshäxan. En kriminell kvinna på typ 70 år som mer eller mindre varit kriminell i helt sitt liv. Då handlar det kriminella "bara" om narkotika och prostitution, inga elaka handlingar mot andra människor. I intervjun kom hennes två döttrar på besök och ett av barnbarnen. De berättade om hur deras liv påverkats, hur de blivit formade men att de fortfarande har en så oerhört stor kärlek till sin mamma. Så sjukt gripande. Det finns inget som berör mig så starkt som sådana historier. Hon verkade vara en sån glad och varm människa.

Idag ska jag äta lunch med min pappa. Första gången på ruskigt länge. Känns lite konstigt, men jag hoppas att det blir bra! Han är sjukskriven sedan några veckor tillbaka pga ryggskada bland annat. Längtar inte efter att se honom svag. Egoistiskt av mig att tänka att det är mest jobbigt för mig, jag vet.. Det är inte mest synd om mig. Jag hoppas verkligen att han piggar på sig fort så han kan börja jobba så fort som möjligt för det mår han bra av. Tror inte att någon blir gladare av att vara sjukskriven, eller arbetslös för den delen. Iof tror jag att pappa blir sjukskriven hela terminen ut. Visst, det ger mig jobb på estet, men jag har att göra ändå.
Nu har jag dragit ut på det tillräckligt. Dags att göra sig i ordning.

Vem är Jesus som jag sjunger att jag ger mitt liv till?

Idag är en sådan dag då allt går trögt. Som att tänka och röra sig i något jättesegt. ... Kommer inte ens på vad det skulle kunna jämföras bäst med.
Humöret blir knappast mer muntert av att ingen kan eller ens verkar vilja spela på GodIS om en vecka. Har folk så svårt för att ställa upp och hjälpa till? Måste man ha någon egen vinning i allt man gör? Det är inte roligt att samarbeta med folk som egentligen inte vill, som bara ser allt som en börda.
Vem är Jesus för dig? Johnny Depp kanske?
Mitt under bloggandet ringde David Nilsson och peppade mig i min GodIs-ångest. Känns genast bättre. Fortfarande bubblar en liten ilsken och bitter klump i mig, men jag använde den till att vara lite kreativ, så nu har jag början på en pedagogisk lovsång.
Pedagogisk lovsång... Verkligheten ser ut som så att det finns oförskämt lite sånger som berättar vem Gud är, vem Jesus är, vad kristen tro är osv. Hittar man någon sådan är den med största säkerhet en gammal väckelsesång eller en töntig barnsång. Att man ska behöva göra allt själv! ;) Lovsång är kanske fel kategori på en berättande sång, jag vet.. Men innan man vet varför Jesus är rätt bra att ha, vill man kanske inte sjunga att man älskar honom eller ger sitt liv till honom?
Vad är det man vill veta i en berättande kristen sång?

Överleva eller Leva över
Jag undrar vad det är jag håller på med nu, om det är att överleva eller att leva över. Tror att min vision är att leva över, men för att lyckas med det måste jag försöka överleva.
Överleva låter så negativt. "Jag måste försöka överleva det här". Det låter som att något är sååå jobbigt, men man måste ändå ta sig igenom det och ro det i land, trots att det är såååå jobbigt.Däremot klingar leva över väldigt mycket mer positivt i mina öron. Nästan lite överhurtigt. Jag tycker det låter som att man tänker göra det bästa av minst lilla grej, så man får ut max av livets alla små ögonblick. Kabäääm, så smörigt, så klyschigt!

Som sagt, jag undrar vad det är jag håller på med, överleva eller leva över.
Jag pressar in så mkt som möjligt på dagarna, är det att leva över eller gör det så att jag inte hinner njuta av livet?
Hm. Det beror på vad det är jag knör in på dagarna, eller hur? Om jag säger att det är saker jag trivs med, vad säger du då? Knappast något annat än bra. Överens. Om jag vidare påstår att för mycket av det goda tar bort en del av charmen i det goda, vad säger du då? Det var en luring.
Som mitt liv ser ut nu har jag först och främst heltidsstudierna på Ingesund, utöver det vikarierar jag i musikteori för min sjukskrivna pappa, 8 lektioner/vecka på musikestet i Arvika. Det var dom stora projekten. Sen har jag ideellt tagit på mig att tillsammans med Sayan hålla i ungdomskören i missionskyrkan och sen fler år tillbaka är jag med i ledningsgruppen för GodIS (http://www.god-is.se/)och har framförallt ansvar för lovsångsdelen där. Mitt i den här röran vill jag ju kunna vara en bra människa. Jag vill hinna med att se folk omkring mig, hur dom mår osv. Hinner jag det när jag har så fullt upp själv? Det vet jag inte. Tur är att jag har Henric. Honom måste och vill jag träffa. Punkt. Icke förhandlingsbart. Det har gjort att jag fått tvinga mig själv att tacka nej till saker, eftersom helger går bort till att åka till Gbg, eller få besök därifrån. För mig har det varit en lättnad att vara tvingad att säga nej, det är skönt att ha en (av mig själv) godkänd anledning. Henric är alltså inte ett hinder, om ni tolkade det så... Jag träffar ju hellre Henric än gör nått annat!! :)

Nytt och fräscht

Hoppas på att detta kanske är en bättre bloggsida...
Känner mig för lite :)