De Glömda Barnen

Här kommer ett inlägg som är ungefär en månad gammalt

Emma med stenhjärtat har blivit känslig. Mycket är nog tack vare Henric, han har skrapat bort lite sten på ytan av mitt hjärta och fram kom det känslor och nått mjukt. Typ. I torsdags fick jag veta att det skulle hållas en liten kurs i missionskyrkan på fredagen. Det skulle handla om De Glömda Barnen och det var främst arvikas förskolelärare som var inbjudna. Jag tyckte det lät jätteintressant och hon som anordnade det sa att jag gärna fick hoppa på. Lätt! för 100 kr skulle jag få mat, ett kursintyg och föreläsningar om något jag brinner för - barn som växer upp i familjer där något står emellan barnet och dess föräldrar.
Det som står emellan kan vara missbruk av något, våld, sexuella övergrepp, fysiska eller psykiska begränsningar eller brister hos en eller båda föräldrarna, intellektuella begränsningar, arbete som prioriteras framför barnet, nyfattigdom osv. Det är exempel på orsaker som kan göra att en eller båda föräldrarna inte känslomässigt knyter an till sina barn. En förälders främsta och största uppgift är att älska sitt barn, oavsett vad. Ni anar inte hur många barn som saknar den kärleken!
* * *
Sånt här berör mig så mkt att jag täknt ge upp musiken ett år. Jag tar förhoppningsvis studieuppehåll från musiklärarutbildningen till hösten, för att gå en folkislinje med inriktning på socialt arbete. Då får jag ägna mig åt utsatta människor, missbrukare, fängelser osv.
I Ingesundsbubblan blir jag hjärntvättad med att det enda som gäller och är något värt, är att bli så frän som möjligt på att spela/sjunga. Frågan är vad det är jag vill med mitt musikläraryrke. Vill jag att mina elever blir imponerade av att jag är superfrän på att spela/sjunga? Eller vill jag använda musiken för att nå struliga elever som kanske inte har det så lätt i och/eller utanför skolan? Det är den lilla MVG-frågan...