Vi behöver bara 1,5 m2

Fem pers, sång, en gitarr - en helt fantastisk låt! 

Jag är fortfarande lite skadad efter musikantpraktiken så min första tanke var något i stil med att det var skönt att vi i alla fall slapp samsas om ett och samma instrument på 1,5 m2 i tre veckor. Dessa ser ju dessutom ut att ha hur roligt som helst. Speciellt finurlig ser han till höger ut tycker jag. Ja, de har verkligen lyckats vrida ur mesta möjliga ur gitarr-disktrasan må jag säga. 

Min kära pojkvän är anledningen till att jag faktiskt tar mig för att lyssna på ny musik. Utan honom hade jag ju aldrig brytt mig om att titta eller lyssna på länken. Stör mig faktiskt lite på när folk lägger upp länkar på facebook (inte på sin blogg - där gör man som man vill.) och skriver "Wow, så sjukt bra!". Men om min pojkvän länkar något till mig kan jag inte med att säga nej, då måste jag titta/lyssna. På så sätt håller jag (läs han) mig uppdaterad och det tackar jag för! 

Flow, I miss you!

De här uppmuntrande raderna har jag snott från en bild som Elin  i sin tur snott av någon annan.

Igår fick jag sådan skapa-abstinens! Jag önskar jag hade mer tid till att vara kreativ, skapa och pyssla. Och då räknas in att skapa problem eller textdokument som något kreativt... Det jag längtar efter när jag får min skapa-abstinens är inte resultat, utan att vara i den skapande processen. M-m-m, jag njuter av bara tanken. Jag älskar det kreativa flowet! ...men det lär dröja tills jag hamnar där nästa gång.

Enormt & ofantligt smittsamt

Tänk dig att du stör dig något enormt & ofantligt på en person. Och att du måste umgås mycket med den.
Tänk dig vidare att du umgås så mycket med denne att du börjar ta efter personens enormt & ofantligt störande sätt. Häpp - så har du blivit lika enormt & ofantligt störande!

Känns det igen? Enligt min undersökning är det inte alls ovanligt. Varför är det den störande som smittar av sig sitt beteende och inte jag skälv med mitt så otroligt lättsamma beteende? (känn min ironi!!) Social kompetens, min vän. Social kompetens... Tack vare vår sociala kompetens besitter vi ostörande människor en förmåga att anpassa oss och känna in, medan den störande bara kör sitt race utan att anpassa sig eller känna in.

Fängelseturné

Musikantpraktikgruppen drar ut på vägarna, inpackade i en minibuss tillsammans med diverse instrument och ljudprylar. Vi styr kosan mot en kvinnoanstalt för att göra premiären av vårt musikkryss för dem. Det ska bli spännande att se hur det hela tas emot, hur många som kommer dit och hur många som deltar i krysset som kommit dit. Spännande ska det också bli att se hur samarbetet fungerar mellan oss i gruppen.. Le och nicka!

I helgen hjälpte vi farmor att flytta, jag, pappa, mamma och Henric. 

Det var fint. 

Hon är väldigt dement, men lite på ett gulligt, 

tacksamt och nöjt sätt. Hennes lägenhet blev väldigt fin och det 

känns jättebra att hon får vara där det finns personal dygnet runt.

Emmelie ska sjunga på ett dop idag och jag har fått den stora äran att spela piano till. Längtar så mycket efter att få gå mot en kyrka i ett snöfyllt landskap och stiga in där. Jag inbillar mig att det blir lite som att gå till julotta, fast mitt på dagen i slutet av januari... så det blir ju inte alls som julotta. Men som kompensation för den gröna julen!

Jag vill inte säga att den gröna julen var ful, men jag älskar ju snö! Det gör mig barnsligt glad att se hur allt kan förvandlas från grått och tråkigt till vitt, vackert och krispigt! 

Skämshobby

Jag har en liten hobby som jag inte är speciellt stolt över. Lite pinsam... 

Jag tycker om att tjuvlyssna på folk! Inte så att jag står med ett glas mot någon dörr och lyssnar, men när jag sitter på bussen, på café, på tåget, när jag står i kö till kassan eller andra gånger när jag får tillfälle. Det som intresserar mig är den blixtinblick man får i någons eller någras liv. Jag tycker det är så intressant att sätta mig in i den informationen som ges, att få en bild personen eller personerna och deras liv. På något sätt, och jag vet att det är löjligt, känns det som att jag får ta del av en pytteliten bit av deras liv.

Det kanske bor en liten spion i mig...

Vilse i tiden

Tydligen mår jag inte bra av att inte ha saker schemalagda, tider att passa. I veckan som gått har vi börjat kl 13 varje dag eftersom vi bara repar. En hel förmiddag fri, men hur mycket får jag gjort? I stort sett inget. Att hantera så mycket tid utan att vara målmedveten verkar vara för stort för mig. Problemet är ju inte att jag har för lite att göra, utan att jag inte har några tider att passa. För mig är det lättare att få saker gjorda om jag kan skriva in det i ett redan ganska fullt schema. Slutsatsen blir kanske att jag borde göra ett schema för mina egna saker som ska göras. Sanningen är väl att de saker jag borde göra inte är överdrivet roliga heller... det hade ju gått väldigt mycket enklare om det var något roligt som liksom lockade.
Eftersom vi bara repar? Ja, de tre första veckorna har vi musikantpraktik. Vi är indelade i relativt random grupper där vi ska bestämma oss för en målgrupp och utifrån det en repertoar. Därefter gäller det att fixa spelningar på ca 8 ställen. Vi bestämde oss för att göra musikquiz för intagna på Kumlaanstalten, Hinsebergsanstalten och Karlstadhäktet. I veckan som gått har vi repat och fixat, den kommande veckan ska vi också repa/spela upp för klassen och veckan därpå åker vi ut och spelar. Håll tummarna!

Trött glädje och ärofyllt uppdrag

Det finns nog inget som får mig att bli så arg och lycklig som konfirmander. Ett dygn med ca 30 st 14-åringar och jag är totalt slut efter att ha varit sträng, undervisande, pedagogisk, analytisk, skämtsam och förhoppningsvis trevlig mot dessa 14-åringar. Och nu är jag totalt slut. Men glad!

Pluggar låttexter emellanåt. 

Här om dagen hade jag ett trevligt samtal med en trevlig vän. Den trevliga vännen har förlovat sig med en annan trevlig vän. I sommar ska de trevliga vännerna gifta sig och det var vad samtalet handlade om - den första timman. De frågade om jag vill spela och sjunga på vigseln. Vilken ära att få en sådan fråga! Väldigt nervöst och det är inte utan att jag känner en gnutta ansvar... Men så roligt! Tyvärr krockar de fina vännernas vigsel med det enda som är inbokat i sommar: Bruce. Lyckligt lottade jag har tur som har en fin och förstående pojkvän. De två andra timmarna av samtalet ägnade vi åt att lösta världsproblem, dela insikter och tankar. Vad vi kom fram till? Det är inte så noga.

Kanske skulle börja blogga igen. 
Det var i alla fall vad jag tänkte när jag hörde Mia Skäringers vinterprat i P1.
Hon är verkligen hur bra som helst! Lite oväntat (enligt mig) berättade hon om sin relation med Gud och vad det betytt för henne. Jag blev så berörd och kunde känna igen mig så mycket i de tankar hon pratade om. Hon är en sådan kändis som jag verkligen skulle vilja lära känna. Jag vet inte hur länge den kommer ligga på sveriges radios hemsida, men här är den i alla fall just nu: http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071, om du skulle vilja lyssna. 


Om jag ska komma igång med bloggandet eller inte? Det törs jag inte bestämma mig för. Bestämmer jag mig för att komma igång tappar jag säkert suget, och bestämmer jag mig för att skita i det så saknar jag det säkert. Så jag låter det vara osagt och frivilligt.