1195:- för ordning och reda.
Känner mig så sjukt uttråkad och opeppad på att börja skolan! Har bara jobbat en dag den här veckan och det var idag. Så fort jag inte haft folk omkring mig en dag känner jag mig ensam och tror att folk hatar mig. Då är jag rädd för att bli en instängd och ensam varelse, om jag inte umgås med folk alltså. Har ständigt den rädslan... Men jag kan ju inte panik-umgås med folk heller, bara för att försöka undvika att bli instängd och isolerad. Är det bara jag i hela världen som funderar så här mycket..?

I våras var jag ganska hoppfull, i smyg. Trodde att saker och ting kanske skulle få en positiv vändning och sakta bli bättre. Nej. Varje gång blir det bekräftat: Våga. Aldrig. Hoppas. Och varje gång blir jag så besviken och förtvivlad.

Imorgon bär det förhoppningsvis av till IKEA. Där ska jag köpa ordning och reda inför hösten - för 1195 svenska kronor. 185 cm högt och 185 cm brett delat på 25 fack där man kan ha pärmar, böcker, burkar, växter, grejer, lådor med övrigt (sakersomjaginteorkartatagattrensa), spel, skivor... du fattar! Bokhyllan Expedit. Det är helt enkelt vad jag behöver inför fittskolstarten (oj, vad skrev hon där?!), eftersom jag nyligen växt ur min bokhylla. Den materiella glädjen får mig förhoppnignsvis att orka rensa och sortera papper och noter. När jag gjort det orkar jag, men kanske framför allt törs, jag kanske börja med mina rester som hänger över mig som en svart ångestmoln... Den som spar han har!...

Nu ska jag sova. Imorgon bitti blir det promenix med Emmelie :)

Vore inte livet tråkigt om man inte hade något att längta efter?
Igår satt jag och letade hus på Hemnet. Japp, jag ska faktiskt flytta till hus!! När jag blir stor...
Huset ska vara ganska stort.
Rött eller vitt.
Stor trädgård och nära till skogen.
Punschverandan/kaffeverandan är väldigt viktig.
Liksom diskbänken med fönster ovanför,
så man samtidgt som man diskar kan titta ut över sjön nedanför.
Kökssoffan är nästan lika viktig! (En sådan som man praktiskt kan förvara saker i under sitsen.)
Man får ha drömmar hoppas jag? ;)

Jag tror det är jätteviktigt att ha drömmar, att längta efter saker. Att längta efter saker utom räckhåll liksom, inte bara längta efter helgen igen eller en klänning som man köper nästa dag. Vore inte livet tråkigt om man inte hade något att längta efter?
Tänk om man hade allt, hade slut på saker att längta efter? Skulle man längta efter något att längta efter då?
Vet inte om det är lika viktigt att längta bort ifrån nått. Jag längtar bort ifrån Arvika...

Fredag den 30e juli åkte jag hem ifrån Småland för att öva inför och spela på ett dop. På måndagen efter, vilket blir förra måndagen, ringde jag enhetschefen för äldreboendet jag jobbade på förra perioden, för att höra om hon har nått jobb åt mig även denna period. Redan samma kväll och följande dag fick jag hoppa in - på avdelningen över. Ett motvilligt hurra jublade inom mig. Bra med jobb, läskigt med nya gamlingar och andra rutiner. Enhetschefen hade inget schemalagt vik. åt mig men sa att det säkert fanns dagar, både på avd 1 och 2, som jag skulle kunna hoppa in.
Men inhoppen kan inte gå genom henne, sa hon, så jag fick skriva upp mig på Bemanningscentralen för att få hoppa in och få lön för det.
Bemanningscentralen är en läskig grej. Dom börjar 06.30 på morgonen och ringer trötta människor som sålt sina själar till dom för att kunna få hoppa in på tex äldreboenden när det fattas folk. En av dom är jag. Kl 7 en morgon ringde det en äckligt glad Gunilla och frågade om jag kunde jobba på avd 2 så fort jag ätit och klätt mig. Så hurtigt! Men så blev det dom kommande mornarna också. Nu har jag jobbat där mån, tis, tors, fre, lör och sön. Eller alla dagar utom onsdag om man föredrar den varianten.
Ett sånt job funkar ju under en mkt begränsad tid. Beundrar verkligen dom som står ut med det. Men vad gör man inte för att få lön... Måste man så måste man. Jag skulle inte stå ut med att jobba där regelbundet tror jag. Inte ens om jag hade ett schema så jag visste när jag jobbade. Det är alldeles för... jag vet inte... enformigt kanske? Det sker ju sällan nån positiv utveckling. Dom flesta gamlingarna blir ju äldre (no, shit?) och sämre. Och vad händer då? Jo, alla utom dom i personalen som har nån slags extra gudomlig gåva, blir buttra och bittra. Dessutom gör alla i personalen samma jobb. Dom är anställa för att göra samma saker på så lika sätt som möjligt. Måste vara sjukt ostimulerande! Agda har samma rutiner alla dagar i veckan utom den dag hon ska duschas, och alla dagar då hon inte ska duschas ska allt göras på exakt samma sätt, oavsett vem i personalen som gör det. Sådant tror jag skapar skitsnack, när ingen får känna att dom får bekräftelse för att du gör nån speciell grej bra. (Skulle du vara en hejare på att koka gröt så kommer ändå inte agda ihåg dig som grötkokarmästaren för hon är dement.) Jobbet är dessutom väldigt slitit och underbetalt, vilket inte heller förebygger skitsnack. Jag vill inbilla mig att det inte är riktigt lika mkt skitprat inom läraryrket. Min lilla teori om varför, är att lärarna gör sin egen grej och har sitt eget specialområde med egna klasser. Ingen att exakt behöva jämföra sig med. Gör man dessutom ett hyfsat bra jobb får man bekräftelse från förhoppningsvis nån elev.
Måste än en gång säga att jag beundrar dom som orkar jobba inom äldrevården där det mesta står still eller blir sämre. Sjukt ouppskattat jobb, tyvärr.


Så gullig vill jag med bli!! :)

Nyss bokade jag en tågbiljett. Destination: Henric. Plötsligt förvandlades hela jag till en glad version av mig själv. För än en gång får jag tänka: det är bara en vecka kvar!

07.06 ringde telefonen. Bemanningscentralen. Dom ville ha mig på jobb så fort som möjligt efter att jag ätit och klätt mig. Usch! Var så arg när jag gick upp. Jag som skulle tvätta och eventuellt greja i gamla lägenheten. Beundrar verkligen dom som orkar ha ett jobba på bemanningscentralen och ha det så flera dagar i veckan.
När jag kom hem kl 16 var jag helt slut. Orkade ingenting, kände mig ensam och tråkig och deppig. Förmodligen pga för lite sömn, för lite Henric omkring mig och störande pms tillsammans med ett ostimulerande jobb.
Ska aldrig hyra/hyra ut en lägenhet i andra hand med lite för många inblandade. Aldrig igen.

Längesedan

Det var inte igår jag bloggade. Inte i förrgår heller. Och inte dagen innan det...
Skulle gissa att det kan bero på antingen 1. att jag har ett sånt sjukt roligt och intressant liv att jag inte har tid att blogga, eller 2. att mitt liv är så ovärt att skriva om. Föredrar att tro på alternativ 1 men skulle tro att det är en kombination av dom båda.

Sommaren har varit fantastisk när jag tänker tillbaka. Eller, hela året har varit fantastiskt! Det har hänt en hel massa och i och med det har jag lärt mig enormt mycket. Henric är självklart anledning till att året varit fantastiskt men också lärorikt. Sen har jag lärt mig hur det är att ha för mycket att göra samtidigt som man har för höga krav på det man ska få gjort, vilket resulterar i att man istället inte får något gjort alls. Men det som är så bra med att jag fått göra mina egna misstag, är att jag om nån talat om för mig att det kommer skita sig så hade jag ändå inte litat på det. Vissa saker måste jag testa själv för att vara övertygad om vad jag tycker och tror om det.

Det där med insikter har nog varit lite min grej under året. Mitt eviga analyserande har kanske gett mer resultat än nånsin ;) En av insikterna jag gjort är att mycket av min energi går åt till att läsa av människor och känna av stämningar. Att pejla in och försöka anpassa mig efter hur jag på bästa sätt bemöter personen jag har framför mig. Det har jag inte fattat förrän i år, att alla uppenbarligen inte gör det lika mkt som mig.

Titta! Det blev ju ett jättetråkigt inlägga och nu dör snart datorn så nu måste jag avrunda och publicera inläget. Typiskt...

Lovade Henric dyrt och heligt att jag skulle greja i min gamla lägenhet imorgon. När jag lovade det hade jag inte en tanke på att jag för bara en stund sedan skrivit upp mig på tvättid imorgon förmiddag. Hoppas det godtas som ursäkt...

Peace!