Satt och skrev på sångmetodik-tentan förut. Jag fick nästan panik av att sitta på rumpan, läsa fråga efter fråga, leta svar i böcker och häften och sedan formulera ett svar. Det gör mig rastlös. Bara kryper i benen på mig. Hur jag klarade mig igenom högstadiet och gymnasiet verkar vara ett under. När jag satt och kämpade med sångmetodiken fick jag samma känsla som när jag på högstadiet kämpade med den eländiga kemin. Blä.

På måndag och tisdag är det ensembledagar. Inga vanliga lektioner, inga vik-timmar på estet. Det är skönt att slippa den vanliga lunken, men jag tror inte jag mår bra av att tappa kontinuiteten. Den tråkiga sanningen är nog att jag behöver ett inrutat liv. Framför mig nu ligger det mest ångest-grejer: sångmetodik-tenta, pianotenta, andra delen på gehörs-tentan och satsläraredovisning.

Kom på här om dagen att jag faktiskt inte måste bestämma mig för vad jag tycker om allt. Vissa saker behöver man faktiskt inte ta ställning till vad man tycker om.