Diarré-gråt

Packandet är strax klart, rummet är tillbakamöblerat till originalmöbleringen och flyttstädningen är halvklar. Imorgon åker jag till Henric och lämnar Götabro för tre månader framöver. I två dagar har jag haft diarré-gråt. Det är sån där gråt som man inte kan hejda, som bara oanmält kommer och man måste springa efter papper. Har snutit upp en halv toapappersrulle sedan igår. Måste vara rekord... Nu har det lugnat sig lite i alla fall, det börjar stabilisera sig.
Lustigt nog vet jag inte riktigt varför jag gråter. Kan bero på att jag är livrädd för att åka iväg på den här praktiken. Livrädd helt i onödan dessutom, jag vet det. Usch... Mamma peppade mig på telefon, förklarade hur hon såg på det, varför hon trodde jag reagerade som jag gjorde. Allt det medan jag hulkade och snorade. Samtalet med mamma betydde verkligen jättemycket.

När jag sitter på tåget till Henric imorgon tillsammans med mina väskor, är jag också på väg till USA. För på måndag åker jag med samma packning till Stockholm, sover där till måndag morgon då vi ska flyga från Arlanda. Hjälp...
En väldigt liten och okaxig Emma ska sova nu. Först kanske jag blöter ner kudden med några tårar. Sjukt kaxigt.

Ufo

Usa-resan närmar sig. I takt med det växer stress och oro samtidigt som min förväntan minskar. Vågar inte ha några höga förväntningar. Vem vet, det kanske blir mina tre sämsta månader någonsin så varför våga hoppas på det bästa? Då blir man besviken. Det vet jag. Och det är inget jag gärna riskerar.

Ingesundsproblemet har inte rett ut såg något mer. Slussas mellan olika lärare eller ansvariga som tycker att någon annan än dom själva är den som ska svara på mina frågor om vilka rester jag har. Men ingen vet.
Sådana här grejer får mig att tycka att jag är en dålig människa. Det är ju faktiskt så att jag borde ha gjort mina uppgifter i tid så jag inte ska få rest. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag gjort rätt som jobbat. Det är jag stolt över. Men inte lika stolt över mina rester...

Under en längre tid, mer eller mindre mycket, har jag brottats med en förmåga att se igenom människor. Tex om dom mår dåligt men försöker dölja det, om dom talar sanning eller ljuger, fjeskar, har dolda motiv osv. Äkthet eller brist på det alltså. Det är inte alltid så bekvämt att se sådant och jag gillar inte att vara så misstänksam och cynisk som jag verkligen känner mig. Dessutom: hur ska jag veta att det jag känner på mig och misstänker är sant? Mer och mer har jag insett att min trevliga lilla förmåga är en gåva från Gud och alltså något som han tänkt att jag ska förvalta klokt. Party!... För att veta mer om gåvan och hur jag ska handskas med den pratade jag med en lärare här på skolan som också har den känsligheten. Det var helt underbart att prata med någon som förstår hur det är att se och känna sådant, att få bekräftat att jag inte är ett psykfall. Han sa att jag många gånger få stå ut med att känna mig som ett UFO och vara en rebell som vägrar räta sin sig i ledet, att det tillhör gåvan och att det behövs. Kyrkan är ju, som många vet, tyvärr inte den mest äkta platsen på jorden. Man hoppas ju att det ska vara det och det sårar mig djupt när jag mest känner skenhelighet och yta. Ofta när jag känner så blir jag anti, sätter mig med armarna i kors och surar. Bland annat det spydde jag ur mig på läraren och han förstod det på exakt det sättet som jag önskat att någon ska göra! När jag gick ifrån samtalet var jag så uppmuntrad! Han sa att han kände igen sig i så gott som allt jag sagt om hur jag upplever gåvan. Det var en sån lättnad.
Nu vet du det! ;)


"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå när du inte ser på och
genomskinligt grå blir jag utan dina andetag.
Vad vore jag utan dina andetag?"